Sitter i skolan nu, lyssnar på lite musik och lunchar innan semenariet ska börja klockan ett! Lite halv-taskig tajming med resan hit när vi börjar mitt på dagen. Fick åka redan klockan tio hemifrån och var framme redan halv tolv. Det finns inte så mycket att göra åt det, mer än att göra det bästa av tiden (:

Har redan fått ut en hel del av den här dagen! Var uppe klockan fem, gjorde mig klar i lugnaste ro och kunde sitta en bra stund med böckerna och ringa lite samtal innan jag gav mig av! Känns bra (:

Hade gott om tid och solen skiner så jag promenerade hit och fick nys om den här låten när jag lyssnade på radio P3!
 

Träffade käraste Annelie idag och hon kom med förslaget att vi skulle baka :D Så det gjorde vi! Det blev både kanelbullar och chokladmuffins :D Och alltihop hann vi precis med inom tidsramen.

kunde inte bestämma mig för bara en bild så det får bli några stycken att frestas av :D

Bullarna är färdigrullade, med smör, kanel och socker. Jästa, penslade, pärlsockrade och redo att få lite färg i ugnen!

Inne i ugnen :D  

   Det slutgiltiga resultatet och vi är supernöjda!

 

Kanelbullarna blev faktiskt otroliga, har aldrig bakat så stora innan! :) Superskoj att baka med Annelie, fullt upp och enkelt!

Jag har verkligen längtat efter att bara få skriva av mig. Skriva om allt och inget! Är så glad att jag nu äntligen känner mig redo. Nu har min invändiga storm lagt sig och jag kan formulera mig igen :D

Så klart så är det ju så att nu när jag äntligen ska skriva, så.. vad ska jag skriva? (: men det kommer väl!

Har haft fullt upp hela dagen idag. Som alltid började jag även denna dag med en promenad, en blåsig sådan! När man går där med lurarna i öronen och lyssnar på morgonradion så glömmer jag bort vädret så fort jag fått tempot och värmen! Det är luften som är viktig, det är befriande och ett lugn att få en nypa frisk luft.
  Plugga, jogga, tvätta och tog sen cykeln och bakgrejer med mig hem till Annelie :D Lyckat och lyckans bak!!
  Ska fortsätta plugga lite till och hade gärna hunnit med mer än vad jag gjort men jag känner iaf att jag gjort tillräckligt. Det får bli en liten stund till och sen avkoppling framför tvn (:

Av allt som hänt så finns det fler eller färre händelser som har gjort sig mer eller mindre märkbara. Och inga av händelserna kan jämföras med varandra! De är och var och förblir unika i sig. De förde och för fortfarande med sig otroligt skilda känslor och har givit och ger mig totalt olika erfarenheter. Somliga bitar har varit mer jobbiga än andra, vissa rakt igenom hårda, andra obegripliga, några spännande och det har funnit en salig blandning av både sorg, smärta, glädje, framåtanda och
tillfredställelse!

För att göra en lång historia kort vill jag bara nämna i stora drag,  ganska kort och möjligtvis till synes utan vidare ingång på känslor vad som har hänt i mitt liv vad detta allt handlar om.

   Allting började några dagar innan den dagen då jag sist skrev i bloggen (den 7 augusti). Jag var otroligt ledsen och jag fann bara tomhet - inget att luta mig mot och inget att stå på! Det fanns bara gråt, tårar och en hemsk smärta. En stor sorg, ett tungt beslut och en ovisshet.

Jag bor nu hemma hos mamma, i mitt rosa lilla rum med rosa väggar, vita
(egenmålade) möbler med tillverkling från ett tidigare sekel, rosor och spets!
Hihi, här trivs jag nu och har lyckats samla allt av mg och mitt i denna lilla
vrå. 

Jag har en fantastik vän i Andreas! Jag älskar fortfarande honom, han betyder
mycket och jag vill absolut inte vara utan honom. Är därför otroligt glad över
att vi är varandra nära trots att jag tog ett beslut som lett oss på skilda håll på grund av att känslorna inte är desamma,

Jag har börjat på högskolan :D det är fantastiskt! Jag är som en svamp och
tycker att allt är superintressant. Mycket av min tid går åt till att läsa och
skriva och jag tycker det är toppen! Utbildningen, klassen och skolan är över
förväntan – härligt!

Jag bär en stor saknad inom mig efter morfar som hastigt tog förväl i slutet av
sommaren! Älskade, fina morfar som alltid fanns och var en trygghet. Det är
fortfarnde tomt och ledsamt men jag är glad att du och mormor är tillsammans
igen! Jag har alltid älskat morfar lika mycket som jag saknat mormor <3

Jag är så glad att jag har så fina vänner och en underbar familj! Som finns,
har funnits, finns här igen och vissa kanske kommer tillbaka och några är helt
nya men alla är dom lika bra på sitt sätt (: Fantastiska och mina bästa! Ni
betyder otroligt mycket och skulle aldrig klara livets prövningar, livets
vardag och alla vågor som allt vilar på utan er!

Som framgått tidigare har allt verkligen inte skett utan känslor utan snarare tvärtom. Jag ville bara ge en nypa av hur mitt liv ser ut just nu.
Livet jag lever är bara mitt. Jag känner mig nöjd, belåten och trivs med
tillvaron!

Det är nu mer än två månader sedan jag gjorde min närvaro synlig här. Jag har
medvetet hållt mig borta från att skriva och uppdatera bloggen. Det har hänt
alldeles för mycket och mina känslor har varit både många och starka. Därför
har jag varken haft orken eller riktigt lusten att skriva och framförallt så
har jag inte vetat vad jag skulle skriva i så fall.

  Allt som de senaste månaderna burit med sig har påverkat mig så mycket och gjort så markanta avtryck att jag inte riktigt vetat alla gånger hur jag skullat uttrycka mig och kanske egentligen om jag överhuvudtaget velat berätta något eller om jag faktiskt orkat. Och eftersom att mycket  på en gång fick mig
och mitt liv att gå andra vägar. Nya tankar och känslor har växt  det har utgjort så mycket av hela mig så jag tror att nu i efterhand så hade jag nog inte kunnat säga eller skriva något utan att allt mer eller mindre lyst igenom. 
  Det ville jag inte! Jag ville vara ensam. Ensam, själv, bara jag och ingen annan med mina tankar, känslor och funderingar. När jag kände, orkade, ville, fann en mening eller bara utifrån ingenting behövde yttra det som fanns inom mig så ville jag välja tillfälle och person eller plats med omsorg. Jag kände mig vilsen och kan göra det fortfarande och kände därför att jag ville inte sätta några ord överhuvdtaget på någonting! 

Annars och i vanliga fall så är det just det som får mig att må bättre – att sätta ord. Då kan jag se, känna, resonera och faktiskt många gånger komma fram till vad jag känner eller tycker. 
   Men i det här fallet ville jag bara låta allt vara. Allt har sin tid! Och det får
lov att ta sin tid. Tankarna och känlsorna har fått flyta, flöda, försvinna och
förnyas! Jag är glad för det, framförallt nu. Jag har liksom inte som jag brukar,
spekulerat i så mycket varför eller hur. Varför är det så här? Varför känner
jag så här? Varför varför varför? Hur kommer det sig? Hur kan man? Hur kan man
inte? Hur och varför.. hela tiden, alltid finns dessa två frågor i min vardag,
i mitt och andras handlade och i känslor och reaktioner. MEN, just den här
gången – när det blev så mycket, inte för mycket, men det blev mycket och
mycket av allt så kände jag bara att allt fick ta sig igenom mig utan ett
varför eller ett hur. Det fanns andra saker att tänka på och lägga kraft på..
det där med känslor – de finns ju där ändå. Hur man än vänder eller vrider på
dom.

Visst har den tiden jag beskriver nu också varit svår, på många sätt. Det får
lov att vara svårt. Precis som att allt har sin tid och det får det göra så får
det också vara svårt. Det får vara mycket eller lite svårt, det spelar
egenligen ingen roll. Det viktigaste för mig har varit att veta att det är
okej. Det är okej att vara ledsen och tycka att allt är jobbigt just nu och att
jag inte behöver försöka intala mig själv att det kommer bli bättre. Det är
inte den bästa medicinen, för det är svårt att se att det kommer bli bättre när
det är som mest tungt, det viktigast har varit att acceptera. Acceptera känslan
och situationen av att det är så här, och det får vara så här! Oavsett vad som
hänt och oavsett hur mycket som hänt så är det alltid individuellt hur man
känner och tänker. Det finns ingen som kan ta ifrån en det. Därför är det också
viktigt att känna att det är så här jag upplever det! Och jag säger deffinitivt
inte att jag har upplevt eller tyckt att denna tid för mig varit svårare eller
lättare än för någon annan. Det går inte att mäta!

    Det finns också alltid ett extra moment i att tycka att en situation är jobbig. Antingen vill man eller så vill man inte eller så är man rädd för att andra ska tycka synd om en. Det är alltid en svår gräns. Jag, precis som många andra vill säkert finna tröst, omhändertagande, omtanke och ett stort gehör i  omgivning men därfirån till att andra uppfattar det som att man bara vill att andra ska ”tycka synd om” är två skilda saker. Jag har uppskattat oerhört mycket och framförallt många som har  varit en stor del i allt och gett mig så mycket. Med en omfamnande omgivning, tryggheter och utrymme får man som mest bekräftelse – bekräftelse på att jag är jag och den som tar emot din uppmärksamhet just nu. Ett starkt stöd vilar i den formen av uppmärksamhet, att jag får vara jag och att jag blir lyssnad på. 
   Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig för att jag skriver om detta, däremot kanske jag vill få förståelse men framförallt är detta ett sätt för mig att reflektera och bearbeta.

Jag är glad att jag är där jag är idag! Mitt liv vandrar på ytterligare en ny
väg och jag känner att det just nu går med balanserade steg framåt. Jag är
tillbaka! Och jag känner igen mig nu, efter att ha famlat i mörker efter både
det ena och det andra så har jag nu hittat tillbaka och går här på livets väg
med ett stort ljus! Hela tiden hittar man nya bitar i och av sig själv, den här
tiden som fylldes av så mycket gav också så mycket. Nya synsätt, krafter och
framförallt tankar! Det är spännande och fantatiskt vad livet kan göra med en.
Så med dessa nya erfarenheter och ett rikt liv ska jag nu fortsätta på den här
vägen tills den svänger nästa gång (: och det är ännu ingen som vet vart den
svänger!

Jag är här igen! 
 
  
Ny energi, nya tankar och nya krafter.

Tillsammans med en mycket inspiration, stark längtan och och en stor glädje över att börja om på mitt skrivande!